Det är sissta avsnittet nu och det lockar på uppärksamheten lite men ska ta att försöka få ur mig något här i kväll. :P HAHA
Är det inte konstigt hur ensam man kan känna sig ibland, även i ett rum fullt med människor. Jag hatar den kännslan. Känns som om allt med ens eget varande är meningslöst och hälst av allt skulle man ligga 4m under... Inte för att jag känner så just nu, jag börjar änntligen känna mig bättre. Jag känner att jag har blivit gladare och jämnare som människa. Jag har utrymme ochjag kan andas igen. Jag gillade verkligen Simon men jag förstod nog aldrig hur trängd jag kände mig när jag var med honnom. Inte för att det var hanns fel någon stans, det var bara inte meningen att det skulle vara vi.
Det gjorde ont och gör fortfarande ont men jag känner också en stor lättnad. Att äntligen slippa försöka vara något jag inte är, men jag är rädd. Om jag skulle träffa någon annan, vem blir jag då egentligen? Måste man förändras som person bara för att man hammnar i ett förhållande, och kommer jag hitta någon som faktiskt tycker om mig för den jag är? Vem är jag, vem vill jag vara? Vad ska jag göra med mitt liv, ska jag stanna eller fara? Jag har såå mycket med mig själv som jag måste reda ut, men det kommer lösa sig själv med tiden, det vet jag! Om det är något som är säkert så är det att jag kommer bli en bättre människa i slutändan, jag måste bara sluta ljuga för mig själv. Jag kan inte förändra mig för att andra ska tycka om mig. Varför försöker jag ens emellanåt? Jag är en underbar människa och unik på alla sätt, precis om alla andra! Varför ska jag annpassa mig. Det är ju bara dumt! Jag måste helt enkelt lära mig en dag i taget och det kommer att ta tid, men som en smart person en gång sa till mig "Frida det finns ingen annlednig för dig att stressa fram i livet och göra allt du känner att du måste, för det enda som du faktiskt har gott om här i i världen är tid". Så tid är vad jag tänker låta allt ta, jag ska sitta hemma med en kopp te tills såren har läkt...
// F
0 kommentar(er)
