Min sinnesstämmning:
-Allt e kaos, jag har inga vänner, jag älskar ingen, jag skyr folk, folk skyr mig, orkar inte, vill inte, kan inte.
Min faktiska situation:
-Nytt jobb, nya vänner, fin relation, människor som uppskattar mig, älskad och älskar.
Varför kan jag inte se det som finns framför mig, uppskatta de jag har. Jag har livet, friheten och all kärlek jag ger mig själv.
Varför kan jag inte landa i detta, varför är det ständigt kaos i mitt huvud.
Min kurator kommer tillbaka från föräldraledighet i april, känner att jag behöver prata med honnom, bokade en tid i januari, hos en annan kurator... dök inte upp. Jag är en hemsk människa och jag slösade bort hennes tid. Men jag kunde inte gå, orkade inte öppna mig för någon ny...
Jag vet vad dom alltid kommer fråga:
-Äter du din medicin?
Nej de gör jag inte, den tar bort mig, den tar bort alla känslomässiga explosioner, allt waow! Vem vill ta bort det ur livet? Dalarna är långtinfrån övervägande topparna, men dom finns där, och dom är (om än kortvariga) ganska djupa.
Jag vet att jag har det bra, jag vet att jag borde vara glad, men jag ser inte de jag har framför mig..
En utopisk dystopi!
0 kommentar(er)
