Här sitter jag, en helt vanlig måndag, om ändock efter ett ovanligt tufft år.
Jag har varit medberoende.. Jag trodde det handlade om kärlek, det började som kärlek, aldrig har jag älskat som jag gjorde då, i början.
Men det blev något annat, och påvägen tappade jag bort mig själv.
Denna blogg som vart så mycket, utlopp för kreativitet, utlopp för galenskap är nu min väg tillbaka. En ensamstående mammas pysventil.
Det jag tänkte skriva om i kväll är just detta, att bli ensam med ett barn.
Det var aldrig så det var tänkt, jag trodde hela tiden att där fanns ett vi, även om vi:et blev mindre och du:et större, när dottern komm blev jag:et obemärkligt och ni:et det enda.
De senaste 4 åren av mitt liv har kretsat kring just er, min dotter och min exman. Men vart tog jag vägen, Frida som åkte till sydafika och kunde alla ebbagrön låtar utantill. Frida som sällan tänkte, vare sig innan eller efter utan kände. Frida som älskade, som vågade älska och som gick vidare, såg frammåt. Vart tog jag vägen!?
Jag och min dotter har nyligen kommit hem från Indonesien, och jag känner att jag äntligen börjar ta för mig av livet igen, livet blir ju just precis vad jag väljer att det ska bli. Jag är modig och stark, men också ganska ömtålig.
Tänk er en termos, hård och kall på utsidan, den ligger i väskan å skramlar och tål det mesta, men sen en dag när du öppnar den efter ytterligare en tappning, så har insidan gått i tusen bitar. Det är så jag känner mig, hade jag vart en termos hade jag skaffat en ny av mig och gått vidare, men det är inte lika lätt när man är en person.
Vissa hjälper till att pussla, säger att det är okej att skära sig på fingrarna, uppvisa frustration, ilska sorg och glädje när man ska pussla ihop en termos. Min exman säger att jag måste vara den större personen.
Hur ska jag kunna anpassa mig, vara en stor förstående person när jag inte ens vet vad som är upp, ner, höger eller vänster i mig själv. Och varför känner jag mig så jävla ensam.
Den där ensamheten ni vet, den som kommer krypandes om kvällen, när dottern har laggt sig. Jag vet inte vad jag ska göra för att komma ifrån den, vet inte varför den skrämmer mig så, jag ligger ensam i sängen och håller tårarna tillbaka, fortfarande. Det var inte såhär det skulle bli, det var aldrig meningen att jag skulle behöva vara ensam och starkt i detta.
Det är lätt att vara stark på dagarna, när solen skiner och bruset från omgivningen tränger undan allt annat. Men på kvällen, i mitt rum, i min säng. Där kommer jag inte undan den där känslan längre, där finns inget brus, bara jag. Och det finns ingen som är vare sig argare eller besviknare på mig själv än just jag.
Hur ska den där Frida som inte ens kan vara snäll mot sig själv vara en bra mamma, vara god nog, vilka värderingar ser min dotter i mig och vad tar hon efter, hur ser hon sig själv.. Ur mina ögon hoppas jag!
Jag vet vad jag behöver, jag behöver stanna där i rummet och krama om den där mig och bara vara okej med alla val jag gjort, för dom har lett till dottern som jag älskar och avgudar och jag vill att hon ska växa upp och förstå att hon aldrig tog min frihet ifrån mig, hon gav mig liv!
/Mamma
0 kommentar(er)
